Identitetsutveckling enlikt Intentionsmetoden IoPT
Trauma kommer från grekiska och betyder att förstöra något som är intakt. Sagt på ett annat sätt har kroppen eller psyket fått en skada eller ett sår. För bara några år tillbaka var ordet trauma närmast tabu. Som tur är har detta ändrat sig drastiskt de senasta åren. Författare, forskare och journalister har publicerat ett stort antal böcker och artiklar kring temat och ordet trauma är nu ett vanligt förekommande ord i svenska språket. Det kommer mer och mer forskning och litteratur som belyser hur sårbara vi är som små barn, att kränkningar som vi upplevt i barndomen och som föräldrar och mor- och farföräldrar upplevt i sin barndom sätter bestående spår och kan ge många olika symtom, även när vi har blivit vuxna. Att förstå sambandet mellan känslor/reaktioner och tidigare upplevelser i ens liv kan ge mening och minska meningslöshet vilket i sig kan vara en lättnad. Det kan vara det som ska till för att en process kommer igång där man bearbetar kränkningar och dåliga erfarenheter. Dr. Siegels bok inom neurobiologin ”Pocket guide to Interpersonal neurobiology” och Joachim Bauers bok ”Hvorfor jeg føler det du føler» är viktiga bidrag till förståelsen av hur spegling genom representanter kan aktivera spegelneuroner i hjärnan och göra det möjligt att väcka minnen till liv, både explicita och implicita. Trauman sätter spår och kan ge symtom, sjukdomar och utgöra hinder från att leva livet som vi önskar.
Franz Ruppert: Grundläggande om Trauman
Vägen från stress till trauma
Traumatiska upplevelser är inte något som bara uppstår av sig självt, så som det är med kortvariga stressande upplevelser. Stress över lång tid har samma effekt som traumatiska händelser, det ger de samma symtom och kan i sig leda till traumatisering. Traumatiska händelser och långvarig stress fortsätter verka i psyket tills de blir konkret bearbetade. Varje stressande eller hotande situation som vi inte kan komma ut ur genom kamp eller flykt, är en traumatisk upplevelse som kan ge bestående sår. Ett trauma är därför en upplevelse där stressnivån blir outhärdlig.
Resultatet blir att vi hamnar i hjälplöshet och intensiv smärta, och kroppens vanliga reaktionsmönster och försvarsmekanismer räcker inte längre. I stället använder kroppen nu starka överlevnadsmekanismer så som förlamnings- och frysningsmekanismer. Detta händer fysiskt i kroppen (muskulärt och kemiskt), och det händer psykiskt när upplevelsen och minnet av upplevelsen gör att vi förlamas/fryser och separerar upplevelsen från övriga delen av psyket, vilket på fackspråk heter dissociation eller splitting av den psykiska strukturen.
Thomas R.Verny – «still face» experimentet – utdrag från filmen in Utero
Vad händer med psyket vid traumatisering?
Onno Van der Harth, Ellert R. S. Nijenhuis och Kathy Steel presenterar i boken ”Haunted Self” en tudelad modell för trauman: ”The emotional personality (EP)” and ”The apparently normal personality (ANP)”. Prof. Ruppert har genom sin forskning och sitt praktiska arbete beskrivit en tredelad modell där EP = den traumatiserade delen (TD), och där ANP delas i två väsentliga områden: den sunda delen (SD) och traumaöverlevnadsdelen (TOD). Genom denna tredelningen visar Ruppert på ett lätt förståeligt och igenkännbart sätt vad som händer när vi upplever mer än vi kan hantera och integrera, kropp och psyke skiljs åt (spaltning) för att vi ska kunna överleva. Först på detta stadie, när kropp och psyke måste skiljas åt för att vi ska kunna överleva, betecknar Ruppert händelsen som traumatisk. För att en upplevelse är traumatiserande, kan vi definiera dessa fyra tillstånden:
– Överväldigande. Situationen upplevas totalt överväldigande förr oss
– Hjälplöshet. Vi känner oss helt hjälplösa
– Livshotande. En känsla av att inte kunna överleva, en känsla av att existensen är hotad.
– Spaltning/fragmentering av psyket i tre olika delar
1. Sund del (SD): Detta är de sunda strukturer som fanns innan det svåra hände.
2. Traumatiserad del (TD): Detta är den delen av psyket som innehåller de överväldigande känslor och minnen från händelsen. Dessa blir ”nerfrysta” i det undermedvetna, men kan när som helst komma upp till ytan igen triggat av t.ex. ljud, lukt, människor eller annat som påminner om händelsen.
3. Traumaöverlevnadsdelen (TOD): Detta är bemästringsstrategier/coopingstrategier som gör vad de kan för att förhindra att traumakänslorna, minnena och förnimmelserna från händelsen kommer upp till ytan igen.
Under en stressreaktion jobbar kroppen på högvarv och trauma-nöd-mekanismen måste tvärstoppa. Bildligt talat har vi en fot på gasen och en fot på bromsen. Sättet som den mänskliga organismen löser detta akuta läge på är att separera enheten kropp och psyke. Psyket och kroppen splittras, fragmenteras och kan upprätthållas genom fortsatta splittringsprocesser. Splittringen som sker efter traumatiska upplevelser innebär tudelning av kroppen och psyket åskådliggjort av Franz Ruppert i följande modell:
Olika typer av trauman
Trauman kan bland annat uppstå som följa av naturkatastrofer, mänskligt våld, incest, sexuella övergrepp och brist på kärlek. De kan vidare uppdelas i:
– Existentiella trauman
– Förlusttrauman
- Trauman som rör sig om beskyttelse
– Kärlekstrauman (tydligare symbiostrauman/anknytningstrauman)
– Identitetstrauman
– Anknytningssystemtrauman
Det är de två förstnämnda som vi oftast förknippar med trauman. Det är också de som är enklast att bearbeta. Intentionsmetoden har visat sig vara lämplig för bearbetning av alla ovannämnda trauman.
Prof. Franz Ruppert har forskat i existentiella trauman, förlusttrauman, kärlekstrauman, identitetstrauman, anknytningssystemtrauman och forskningen har visat att resonansprocessen med fokus på egen intention är ett väldigt effektivt sätt att bearbeta alla typer av traumatiseringar och kränkningar.
Franz Ruppert: Grundläggande om anknytning
Hur en resonansprocess går till:
En resonansprocess har sju faser och tillvägagångssättet är som följer:
1. Klienten skriver eller ritar sin intention på tavlan. Klienten får inte bli påverkad av varken terapeuten eller gruppen medan han/hon kommer fram till sin intention. Det är inte nödvändigt att berätta något innan resonansprocessen, all nödvändig information kommer upp under processen. Exempel på intentioner:
- Jag vill vara mig själv
- Jag vill förbättra min relation med mina barn
- Vad är det med min rygg
- Jag önskar att möta en pojkvän
- Hur påverkade min födelse mig
- Hur var det för mig i mammas mage
- Jag önskar god nattsömn
2. Klienten väljer deltagare från gruppen som ska gå i resonans med orden i intentionssättningen. Om det t.ex. är fem ord i sättningen väljs fem resonansgivare – en för varje ord. Klienten ger startsignalen när han/hon är redo att börja och alla resonansgivare reser sig från sina platsar och går i interaktion med varandra. Resonansprocessen har nu startat – hur det går till är svårt att förklara – men tusentals processer på alla kontinenter har visat att samma sak sker; nämligen att representanterna kommer i resonans med delar av klientens medvetna och omedvetna psyke och en process har satts igång. Vi kallar därför representanterna för resonansgivare. Resonansgivarna blir ombedda om att fokusera på vad som händer med dem känslomässigt, kroppsligt och vilka bilder, känslor och förnimmelser de kommer i kontakt med.
3. Första fas är icke-verbal. Resonansgivarna ger uttryck för sina inre upplevelser genom att röra på sig, gestikulera, uttrycka känslor, gå in i olika kroppshållningar mm.
4. För klienten är detta orienteringsfasen i processen. Han/hon kan redan nu reagera emotionellt eller enbart observera beroende på intentionen.
5. Klienten ger signal när den icke-verbala fasen känns klar. Klienten berättar nu vad han/hon sett och varit i kontakt med och terapeut och klient utväxlar insikter från processen.
6. Därefter blir resonansgivarna ombedda att dela med sig om vad de var i resonans med, klienten bestämmer själv vilken turordning han/hon vill höra från de respektive resonansgivare. Resonansgivarna delar med sig i koncentrerad form. Terapeuten stödjer klienten med frågor och kommentarer för att komma till klarhet med intentionen. Terapeuten försöker bidra till att det sätts igång en påtaglig förändrings- och integrationsprocess hos klienten.
7. Resonansprocessen avslutas med att klienten löser ut representanterna från sina roller. De flesta intentioner visar att resonansprocessen är en blandning av sunda delar, traumadelar och trauma-överlevnadsdelar. Ibland kan resonansprocesser huvudsakligen vara präglade av trauma-överlevnadsdelar. När det sker förmedlas denna information alltid utifrån stor omtanke. Terapeuten förklarar att dessa trauma-överlevnadsdelar utgör strategier som ett sätt att hålla fast vid avsplittade traumadelar i det omedvetna och visar på hur mycket dessa strategier bidrar till inre stress för klienten. Överlevnadsstrategier som har blivit medvetna, accepterade och förstådda i ett terapeutiskt sammanhang styr och dominerar inte längre klientens liv.
Det är fascinerande att se att vi alla kan gå i resonans med en annan person och att vi därmed kan vara en ovärderlig hjälp och stöd för varandra. Att gå i resonans med en annan kan också ge varje resonansgivare nyttiga insikter och kunskap för sin egen process.